victorygirl

Vad man ska orka göra saker hela tiden. Hela livet handlar nästan om att orka. Jag ber till Gud varje dag att jag ska orka med dagen och alla dess utmaningar. Jag blir så himla nojjig och orolig för allt i hela världen. Jag önskar att jag var si eller så, har komplex över min hjärna och känner mig allmänt irriterad hela tiden. Det är så fruktansvärt tråkigt att man känner så att jag bara måste sluta. Alla människor är olika... kan man inte bara inse det NUUUUU?! Vi kan inte göra något åt att vi är som vi är egentligen. Det är bara att acceptera, orka och framförallt tillåta att vara sig själv.

Allt är så underligt. Ibland älskar jag att vara mig. Jag kan trivas så bra med mig själv och le. Jag kan känna den här underbara känslan som jag kallar för "glädje"... Håller ni inte med om att den är bäst i världen? Kroppen består av endast sockerdricka och man skuttar runtomkring och vistas kring människor man verkligen tycker om. Åååh, vad jag mår bra då. Jag mår också jättebra när jag får höra positiva saker, när jag gjort någonting bra som t. ex varit en psykisk påfrestning (att hålla ett tal är ett bra exempel). När jag ser härliga människor som tycker om sig själva blir jag lycklig, också när jag ser fina kärlekspar som går hand i hand på stan. Jag blir lycklig utav glass i sommarsolen, av att se min mamma. Men SÅÅÅ ENORMT lycklig blir jag när jag får se min bästavän. Hon är fin på alla möjliga sätt och vis, ingen slår henne!

Men när jag sjunger händer något speciellt. På insidan brinner en eld, hjärtat slår fort och jag uttrycker alla mina känslor. När jag sjunger känner jag en slags frid och tunga stenar blir till sandkorn för en stund. Den känslan är så underbar. Jag lever lite i en slags dimma då och får frid i hjärtat. Det känns som någon kramar om det och sprider värme. När jag sjunger lever jag. Jag är jag då.

Önskar att jag föralltid kunde känna den här lyckliga känslan. Det är nog en utmaning för oss alla, en viktig sådan. Mitt mål i levet är därför att orka. Livet handlar ju om i stort sätt att orka, andas och skratta. Vi får aldrig glömma vilka vi är och varför vi finns till.