victorygirl

Allting är så annorlunda och NYTT. Jag har rent ut sagt haft de värsta två veckorna i mitt liv. De har varit så krävande och jag har velat ge upp med en gång. Jag har velat ta ett steg tillbaka och gömma mig för världen. Jag har velat dra täcket över huvudet när väckarklockan ringt på morgonen, jag har velat missa bussen, sjukanmäla mig, försova mig. Jag har velat gå tillbaka till mina ungdomsår, då skolan var ens enda bekymmeri världen. Jag har velat vara fem år, då det värsta som kunde hända var att man slog sig eller att man inte hittade sina leksaker. Jag har velat göra ALLT för att slippa. Vattnet har stigit alltför högt över mitt huvud och det har nästan inte funnits tid för att andas. Jag har känt mig dum, trög, värdelös, liten, skrämd, diskriminerad, förvirrad, knäpp, helt lost... Ja.. det har varit så hemskt... Men Gud har i alla fall varit med. Saker och ting är i alla fall bättre än vad de var för någon vecka sen.

Jag bor i Göteborg trots allt (är det verkligen sant?) och jag kämpar för att klara mig. That's what we gotta do to make it. Och jag ger mig inte än. Nej. Jag ger mig inte än. På ett eller annat sätt löser det sig. På ett eller annat sätt. I gotta remember, Victory's Crown is resting on my head.