victorygirl

You can only smile like you do...

Japp... jag har ett leende som ser ut så här! Haha.. min mun är som ett helt universum, jag vet... och tänderna är väldigt konstiga. Man finner en glugg emellan de flesta gaddarna, och ni ser tanden till höger, den är aningen sne. Men det brukar jag vanligtvis inte tänka på när jag ser mig själv i spegeln. Den snea tanden vill nämligen bara visa sig vara sne på "bild."

Mitt leende har jag inte alltid varit stolt över. Jag var livrädd att tappa tänder när jag var liten. Jag stod och drog lite försiktigt i tandtråden som liten 6-åring med tårfyllda ögon... Usch.. det där var verkligen ett riktigt elände. Sen när jag väl tappat mina översta framtänder och de vuxit ut såg jag mig i spegeln och såg gluggen som då var mycket större än den jag har nu... och mina vänner, det gick några år och jag tappade mer och mer tänder. Mer gluggar och jag fick mer komplex för att le, men jag gjorde det ändå. På varje skolkort log jag brett och stort för det var mest naturligast... det var jag! Och för att höja upp mitt självförtroende lite blev jag kallad "lilla fotomodellen" (ja, jag var så liten så... och ja, jag rodnade... hehe) eller "lilla prinsessan."

Ahh.. Jag minns det där som igår och dagarna som går förbi nu för tiden minns jag inte lika mycket, måste jag säga. Hur som helst har mina tänder ändå förändrats väldigt mycket. Men missnöjd har jag verkligen varit.. I mitten av tonåren ville jag utan tvekan skaffa tandställning. Ingen ville ju ha sån käft som mig? Gå runt och ha för mycket överbett och kotänder? Ja, ni som känner mig väl vet om att jag är riktigt bra på att mobba mig själv... Men i alla fall... Jag gick missnöjd ett tag... Sen, bara ca 8-9 månader sen var jag hos tandläkarn. Vi drog ut en tand som bara var till bekymmer och jag frågade gubben med de roliga glasögonen om tandställning var en möjlighet för mig. Eftersom jag var väldigt nära att fylla 18 då, berättade han att det stod väldigt många på kö och att jag kanske skulle behöva betala för min räls. *Svälj* Det skulle bli dyrt, tänkte jag. Men sen när jag satt där i patientstolen och han undersökte en sista gång sa han:
"Jag tycker du har fina tänder, Victoria"
Då log jag ska ni veta... jag blev lycklig. Lycklig av att höra någon som är expert på tänder säga något sånt om mitt leende. Mmm.. det var fint sagt.

Nu efter det besöket tänker jag äsch, who cares? Vem bryr sig om mina tänder, om hur jag ler? Jo.. Det kanske är en del som gör det, som skrattar åt gluggarna, åt det stora barnsliga leendet? Än sen... Det är deras problem om de stör sig, inte mitt. Jag ser ut så här. Ja, jag ser ut och ler som min älskade farmor brukade göra. Jag är speciell... Eftersom jag inte har det perfekta colgateleendet (som många av er människor har ;)) blir jag det. När folk tänker på mig ser de kanske det där leendet framför sig. Haha. De kanske fnissar åt det, vad vet jag. Men jag är jag och jag tycker om "the way I smile now" och det borde du också göra. För du är du. Jag är jag. Det finns en mening med att vi ser ut som vi gör, och framförallt när vi ler. You can only smile like you do, remember?