victorygirl

Hello sweet and happy people! Just precis den här sekunden och några tusen sekunder framåt sitter jag här i min säng och filosoferar lite kring allt som hänt idag (inget speciellt alltså, I've been workin' and workin' and workin') På jobbet vårdade vi gravar vilket innebar oerhört mycket ogräsrensning och krattande för mig. Åh käre nån vad man får ont i ben, rygg och armar. Jag må vara otränad och klen, men under de här veckorna har jag faktiskt fått lite mer styrka i just ben, rygg och armar, vilket är väldigt bra eftersom jag inte är så haj på att träna på fritiden. 

Det beror nog mest på att jag är lat, att jag inte orkar, att jag inte får någon motivation. Inom "sporten" finns det ingenting för mig. Jag har en väldigt dålig motorik. VARFÖR och VAR kommer det ifrån egentligen? Asså, ibland känner jag mig som en liten bebis som inte vet hur man använder armar och ben. Det är svårt att förklara, men mina armar och ben blir stela och jag får då svårt att röra mig. 

Jag minns som liten när jag var tvungen att gå på läkarkontroller. Jag tror jag var runt 4-5 år och jag fick genomföra massor av övningar, såsom hoppa på ett ben runt en papperskorg, försöka gå/balansera på utsidan av fötterna, klippa ut papperscirklar osv. DÄRFÖR har jag svårt med sporter. Bollar kan jag inte hantera så jättebra. SÅ många gånger som jag försökt, så många gånger som jag sedan sprungit ut ur gympasalen med gråten i halsen. Förkrossad.

Ni ska veta att jag verkligen är en person som försöker. Men eftersom jag inte har världens bästa självförtroende blir jag "förkrossad" när jag märker att någonting inte fungerar, när jag får vibbarna: "Auoch, det där kan ju inte jag" eller "Oj... nu sköt jag åt fel håll... Hjälp alla skrattar åt mig, tycker att jag är en skam för laget... Det är lika bra att jag försvinner och går ut, jag kan inte det här!"

Så fungerar jag. Jag blir så förkrossad ibland att det är töntigt. Jag menar, vad är det som är så jobbigt??? Jo, en del saker. Jag är inte riktigt som alla andra i min klass. Jag är ju jag. Jag har kämpat med så mycket under min skolgång hitintills. Men när allting är som värst och jag blir knäckt brukar jag springa in på toaletten, sätta mig på golvet och få ut frustrationerna. Oftast, efter lite tårar, brukar jag titta på mig själv i spegeln... och jag försöker intala mig själv vad jag ser. Oftast brukar det låta så här:
"Och vem är du? Jo... en stor fet nolla som inte kan eller vet bättre...? Kom igen!" 
Jag personligen önskar att det kunde låta så här:
"Victoria... du försöker och är bättre än vad du tror. Kom igen, tjejen! Du är visst något, visa vad du har istället för att inbilla dig konstigheter du tror att du inte har. Le åt utmaningen. Du är aldrig fel, även om du tror det. Du är helt rätt, du är bra. Du är du och tillåt dig själv vara det. Du förstår väl att du inte skulle kunna vara någon annan!! Dry your tears and go get them, tiger!"

Skulle verkligen vilja säga så till mig själv när det väl gäller. Jag har lätt att skriva det här, men när jag befinner mig i en jobbig och påfrestande situation är det inte lika enkelt som man tror. Men jag försöker hela tiden. Det är ju det som räknas. Och jag är jag, du är du. Och jag vet att vi äger världen när vi är oss själva, även om vi inte tror det. Tro på det, jag tror på det!