Varje litet steg mot yttervärlden gör oss starkare
Vet ni, det är så härligt att utvecklas som människa. Tänk hur modiga vi är egentligen när vi ger oss ut i "det okända". Jag är en liten flicka på det här jordklotet och vet precis hur det känns. "Det okända" har varit en rubrik över så mycket i mitt liv. Varje litet steg mot yttervärlden har varit ångestfyllt eftersom jag är jag. Jag har alltid levt med den här dumma lilla tanken: "tänk om jag misslyckas". Men nu orkar jag inte bry mig längre. Nu vill jag shoota, och det har jag minsann gjort ett dussin gånger sedan jag börjat gymnasiet.
Ni ska veta att allting inte varit lätt som en pannkaka. Många av mina närmaste vet hur mycket jag bokstavligt inte gillar att stå på scen, blotta min kunskap och försöka slänga ur mig några kloka ord (jag observerar kloka väldigt noggrant). Jag får ångest, blir torr i munnen, får svårt att svälja, skakar, mår illa och önskar inget hellre än att jag inte finns. Men när jag får krav på mig kan jag ändå göra stordåd. Ni ska nämligen veta att skolan är viktig för mig. Jag har alltid en varningslampa i mitt bakhuvud där det står betyg på. Om den sätts på kan jag inte fega ur, och just därför kan jag göra saker jag är livrädd för... som att hålla tal.
Jag har hållit två tal i mitt liv. Det har varit det läskigaste jag någonsin gjort. Men det talet jag höll för några månader sedan var nog värst. Jag var så nervös... när jag talade kändes det som om hela kroppen stannade upp och lungorna slutade arbeta. MEN jag gjorde det ändå. Jag gjorde det.
Det är det jag försöker komma till (även om mina ord är jätteflummiga). Genom att vi utsätter oss själva för eldprov växer vi starkare som människor, och vi kan sikta längre fram. Jag har vuxit så otroligt mycket de senaste månaderna. Jag kan visa människor vem jag verkligen är utan att skämmas, och jag vet att du kan det också.
Tänk att du får världens belöning när du utsätter dig själv för "det okända". Är det inte värt hur mycket som helst att få känna sig starkare? Det tycker jag, och därför, nästa gång, när jag ligger i min säng och jämrar mig inför nästa tal så ska jag komma ihåg det här. Jag ska se på det som ett paket. Ett paket vi alla får öppna när vi för en sekund, minut, timma, dag, dygn eller år gett ut oss på vild mark.
Ni ska veta att allting inte varit lätt som en pannkaka. Många av mina närmaste vet hur mycket jag bokstavligt inte gillar att stå på scen, blotta min kunskap och försöka slänga ur mig några kloka ord (jag observerar kloka väldigt noggrant). Jag får ångest, blir torr i munnen, får svårt att svälja, skakar, mår illa och önskar inget hellre än att jag inte finns. Men när jag får krav på mig kan jag ändå göra stordåd. Ni ska nämligen veta att skolan är viktig för mig. Jag har alltid en varningslampa i mitt bakhuvud där det står betyg på. Om den sätts på kan jag inte fega ur, och just därför kan jag göra saker jag är livrädd för... som att hålla tal.
Jag har hållit två tal i mitt liv. Det har varit det läskigaste jag någonsin gjort. Men det talet jag höll för några månader sedan var nog värst. Jag var så nervös... när jag talade kändes det som om hela kroppen stannade upp och lungorna slutade arbeta. MEN jag gjorde det ändå. Jag gjorde det.
Det är det jag försöker komma till (även om mina ord är jätteflummiga). Genom att vi utsätter oss själva för eldprov växer vi starkare som människor, och vi kan sikta längre fram. Jag har vuxit så otroligt mycket de senaste månaderna. Jag kan visa människor vem jag verkligen är utan att skämmas, och jag vet att du kan det också.
Tänk att du får världens belöning när du utsätter dig själv för "det okända". Är det inte värt hur mycket som helst att få känna sig starkare? Det tycker jag, och därför, nästa gång, när jag ligger i min säng och jämrar mig inför nästa tal så ska jag komma ihåg det här. Jag ska se på det som ett paket. Ett paket vi alla får öppna när vi för en sekund, minut, timma, dag, dygn eller år gett ut oss på vild mark.
Kommentarer
Trackback
