Det är värt till varje pris att kämpa på
När jag sitter på bussen in till stan eller från stan brukar jag fantisera. Fantisera om allt möjligt. Men jag fantiserar nog mest om framtiden. Det kan vara mitt liv som vuxen. Vad kommer syssla med då egentligen? Har jag någon intressant utbildning? Om ni inte redan förstått det så har jag väldigt höga krav på mig själv. Ni som läst min blogg under mitt första gymnasieår har nog förstått det. Dessa höga krav kan tas på två olika sätt. Antingen är de positiva eller negativa. De är positiva för att de får mig att kämpa på för jag strävar för att komma någonstans. De är negativa när de knäcker mig (vilket händer när jag inte når dit jag vill)
Jag tror ni också märkt på mig att jag knäcker mig själv väldigt lätt. Det är inte okej, jag vet det, men också är det jätte svårt att bli av med. Men jag kämpar på som sagt och märker sakta med säkert att jag går framåt. Och hur härligt är inte det att se resultat? Jag personligen tycker att det är underbart.
Och nu återgår vi till det där med framtiden. Jag undrar så hur mitt liv kommer se ut om några år. Tänk om jag fortsätter kämpa på och lyckas gynna mig en fin utbildning. Alltså, jag skulle bli världens lyckligaste människa. För tänk er själva... ni kämpar på som galningar i skolan, ni får inte högsta betyg på alla prov även om ni pluggar flitigt men ni försöker i alla fall, och det viktigaste är nog att man i huvudtaget försöker och alltid gör sitt bästa. Att man aldrig ger upp. Man kan inte göra mer än så. Och därför kan jag tycka att man gör sig förtjänt av en fin utbildning.
Tänk er själva. Tänk er de som inte ens behöver plugga alls för att få de där topp-betygen. Tänk er de som bara latar sig igenom skolan, de som alltid är på topp och kommer in på vilken utbildning som helst. Hur kul är det egentligen för dem att stå där med utbildningen? De kommer givetvis känna sig super nöjda och tacksamma. Men ändå - nu tänker jag utifrån mitt eget perspektiv - fatta och stå där när man läst färdigt med facit i hand att man klarat det. Att man lyckats kämpa sig igenom alltet istället för att kanske "latat" sig igenom det. Den dagen lovar jag er att jag kommer vara mycket stolt. Stolt men framför allt tacksam.
Är det några fler som känner som jag eller är ni alla därute ungdomar med topp-betyg kanske?
Kram!
Jag tror ni också märkt på mig att jag knäcker mig själv väldigt lätt. Det är inte okej, jag vet det, men också är det jätte svårt att bli av med. Men jag kämpar på som sagt och märker sakta med säkert att jag går framåt. Och hur härligt är inte det att se resultat? Jag personligen tycker att det är underbart.
Och nu återgår vi till det där med framtiden. Jag undrar så hur mitt liv kommer se ut om några år. Tänk om jag fortsätter kämpa på och lyckas gynna mig en fin utbildning. Alltså, jag skulle bli världens lyckligaste människa. För tänk er själva... ni kämpar på som galningar i skolan, ni får inte högsta betyg på alla prov även om ni pluggar flitigt men ni försöker i alla fall, och det viktigaste är nog att man i huvudtaget försöker och alltid gör sitt bästa. Att man aldrig ger upp. Man kan inte göra mer än så. Och därför kan jag tycka att man gör sig förtjänt av en fin utbildning.
Tänk er själva. Tänk er de som inte ens behöver plugga alls för att få de där topp-betygen. Tänk er de som bara latar sig igenom skolan, de som alltid är på topp och kommer in på vilken utbildning som helst. Hur kul är det egentligen för dem att stå där med utbildningen? De kommer givetvis känna sig super nöjda och tacksamma. Men ändå - nu tänker jag utifrån mitt eget perspektiv - fatta och stå där när man läst färdigt med facit i hand att man klarat det. Att man lyckats kämpa sig igenom alltet istället för att kanske "latat" sig igenom det. Den dagen lovar jag er att jag kommer vara mycket stolt. Stolt men framför allt tacksam.
Är det några fler som känner som jag eller är ni alla därute ungdomar med topp-betyg kanske?
Kram!
Kommentarer
Trackback
