..
Jag hoppade upp ur sängen så fort väckarklockan börjat sjunga första melodin. Jag sträckte lite på mig och gick till garderoben. Vad i all sin dar skulle jag ha på mig?
Jag grävde och rotade i alla lådor och jämförde olika plagg. Allt letande resulterade i att jag trängde på mig ett par vanliga jeans och en vit långärmad bomullströja. Det var helt okej, det satt bra. Enkelt var bra.
Jag gick in till toaletten, drog några drag med mascaran och borstade igenom lockarna.
Frukosten hade klumpat sig i munnen på mig, varenda lite tugga från mackan. Det kändes ärligt talat som om jag skulle spy upp allting, men av ren artighet emot Fali's åt jag upp.
När jag var på väg att klä på mig ytterkläderna kände jag en hand vilandes emot min axel. Zacharias. Jag tittade ner i golvet, greppade tag om conversen snabbt innan han hann säga något om det han råkade säga igår.
Han kramade nu om axeln.
"Väldigt vad du har bråttom idag, Joe", sa han plötsligt.
Jag kunde föreställa mig hur flinet på hans läppar blev större.
"Jo", mumlade jag tyst samtidigt som jag försökte snöra upp skorna.
Jag tittade fortfarande ner i golvet för jag kände den värkande klumpen i halsen igen, och den skulle kunna sprängas när som helst.
Zacharias harklade sig, handen fortfarande på min axel.
"Än är det väldigt tidigt"
Tonfallet i hans röst blev mörkare. Lite skrämmande.
"Det kan vara det... för dig"
Jag tog och fångade modet. Jag vände huvudet och tittade upp på hans ansikte.
"Syftar du på att jag är gammal nu?", skrattade han.
Jag bara skakade på huvudet och han avbröt sin skrattattack och tittade istället allvarligt på mig. Det var oroväckande.
"Jag drar nu", sa lite försiktigt.
Zacharias såg nu, helt plötsligt, förvånad ut. Ögonbrynen nådde nästan upp till taket och han såg på mig med en gapandes på mig som bara försökte komma iväg så fort som möjligt.
Han kom närmre för att följa efter mig.
"Du tänker dra så här dags?!"
Zacharias skakade på huvudet när han sa det. "Klockan är ju bara tio i sju".
Jag drog på mig jackan och tittade långsamt upp. Jag tittade in djupt i hans ögon med en vädjande blick.
"Ni känner mig inte... inte tillräckligt. Jag tror inte ni vet om mina rutiner", sa jag segt men det kom fram i alla fall.
"Okej", svarade Zacharias milt. "Jag är bara nyfiken varför... eller... visserligen förstår jag nu. Första skoldagen, sorry!", han skakade på huvudet och flinade till.
Kommentarer
Trackback
