victorygirl

Jag och han. Jag minns att det var vi en sommar. Vi träffades och blygdes inför varandra på stranden. Du var gyllenbrun, jag rena motsatsen. Blek. Snöblek. Du frågade efter mitt namn efter du langat över frispy:n. Det ända du frågade efter var mitt namn. Jaquline, svarade jag och du sa att det var fint. Så där finurligt vackert. Jag rodnade. Kinderna förvandlades till eldklot. De blev bleka sen när du försvann. Jag kände mig iskall. Men du kom och hälsa på och kollade hur jag mådde. Efter ett tag fanns det inte längre någon orsak till varför du egentligen kom men du kom ändå. Vi blev kompisar. På nätterna spelade vi fotboll. På dagarna byggde vid sandslott. Efter ett tag drog du dig tillbaka. Plötsligt var du borta i flera dagar som kändes som år. En evighet. Du tog med dig hela sommaren. Allt var så dött. Nu, helt plötsligt, började frysa om kvällarna. Men det sket väl jag i. Jag gick ändå till stranden varje kväll. I flera timmar väntade jag på att du skulle komma. Men inget knyst från dig. Inget alls. Du snodde sommaren vi hade tillsammans och du lämnade mig kvar hos hösten. Men fortfarande minns jag att det var vi en sommar.