victorygirl

 

Tittar ut genom fönstret. Betraktar världen som ständigt rör sig.
Aldrig stilla. Inget är någonsin stilla. Allt rör sig. Man kan inte hoppa över eller stå över i sällskapsspel. I monopol. Nej, du måste gå. Du står ditt kast. Du går framåt eller backar några steg. Att backa känns tungt. Du har ju redan varit där förut och tanken på att du kunde varit därframme med de andra attackerar dig.
Jag tittar ut och kan inte låta bli tänket att allt förändras. Intill fönstret hänger gamla barnaskor. Såna man inte kan få på sig längre. Såna man sprang i förr. Såna som är använda. Tiden rör sig. Den går förbi oss med fart och fläkt. Where did it all go? Det undrar jag ibland. Är jag verkligen vuxen nu? Är det upp till mig att bestämma hur mitt liv ska bli? Hur jag vill vara och vad jag vill/ska göra? Är det verkligen upp till mig? It scares me a little bit. Jag visste inte hur det skulle bli. Att bli vuxen fanns inte i mitt tänk då, när jag var liten och söt. But now suddenly I'm very soon to be.