.
Jag har kommit in i en sån där jobbig period igen.. Går runt nästan hela tiden asnervös... Jag har nästan ångest. Ångest över framtiden. Jag velar, börjar bli mer och mer osäker. Vad ska jag egentligen göra med mitt liv nu? Jag har pluggat i mer än 10 års tid och nu tar det helt plötsligt slut. Jag har längtat så länge, men nu börjar faktiskt sluta längta.. Jag klamrar mig snarare fast i dagarna... jag önskar verkligen inte att veckorna ska gå så där snabbt i turbofart längre.. Nej, jag hoppas mer på att de ska gå i slowmotion. Fy för att ta studenten (just i nu läget)
Bara känslan av att man kommer skilja sig ifrån klassen är hemsk. Jag kommer gråta som ett litet barn sista dagen och tänka på allt jag/vi gått igenom. Fy vad jag har slitit de här åren i gymnasiet, gråtit, dunkat huvudet i väggen och ja, jag vet inte annat alltså. Men jag har också skrattat väldigt mycket och lärt mig härda ut. Jag har under dessa år lyckats utveckla ett mycket bättre självförtroende. Jag önskar liksom inte längre att jag var någon annan som jag gjorde för ett tag sen. Mitt självhat har snarare gått över till att jag börjar älska mig själv mer och mer. Jag trivs, jag äger, jag är jag, jag kan inte vara någon annan, jag kan inte se ut på något annat sätt, utan jag är Victoria och jag har klarat så himla mycket. Snart tar jag studenten som jag så länge har drömt om. Det är galet!!! Därför gråter jag när jag skriver detta, för jag kan inte tro att detta är sant. Jag tror typ att allting är en dröm. Att jag drömmer...
Sammanfattning:
Jag känner ångest för framtiden
Också en enorm sorg för att skilja mig från klassen
Men ändå känner jag en lättnad, det ska bli spännande att börja ett nytt kapitel och att få bläddra fram till ett oskrivet blad, samt titta tillbaka på den gamla goda gymnasietiden
Trots all vånda känner jag kanske att jag är redo
Kram på er alla goingar
Bara känslan av att man kommer skilja sig ifrån klassen är hemsk. Jag kommer gråta som ett litet barn sista dagen och tänka på allt jag/vi gått igenom. Fy vad jag har slitit de här åren i gymnasiet, gråtit, dunkat huvudet i väggen och ja, jag vet inte annat alltså. Men jag har också skrattat väldigt mycket och lärt mig härda ut. Jag har under dessa år lyckats utveckla ett mycket bättre självförtroende. Jag önskar liksom inte längre att jag var någon annan som jag gjorde för ett tag sen. Mitt självhat har snarare gått över till att jag börjar älska mig själv mer och mer. Jag trivs, jag äger, jag är jag, jag kan inte vara någon annan, jag kan inte se ut på något annat sätt, utan jag är Victoria och jag har klarat så himla mycket. Snart tar jag studenten som jag så länge har drömt om. Det är galet!!! Därför gråter jag när jag skriver detta, för jag kan inte tro att detta är sant. Jag tror typ att allting är en dröm. Att jag drömmer...
Sammanfattning:
Jag känner ångest för framtiden
Också en enorm sorg för att skilja mig från klassen
Men ändå känner jag en lättnad, det ska bli spännande att börja ett nytt kapitel och att få bläddra fram till ett oskrivet blad, samt titta tillbaka på den gamla goda gymnasietiden
Trots all vånda känner jag kanske att jag är redo
Kram på er alla goingar
Kommentarer
Trackback
