Han bär
Hejsan! I helgen var jag i GÖTEBORG my future home och jag hade det så bra!! Har bara varit omringad hela tiden av underbara människor och åh vad jag känner att jag lever där. Jag känner mig så mycket tryggare på något sätt. Som om det alltid varit hemma. AAAHH, Göteborg är bästa staden. Så är det bara.
Nu när jag är hemma igen saknar jag givetvis allihop men jag blickar framåt och känner mig ändå pepp på att vara här en stund nu. Göteborg kommer, men inte riktigt än. Idag satte saker och ting igång nämligen. Jag var på introduktionsmöte angående jobbcoaching, vilket jag ska ta del av inom en snar framtid, vilket jag tycker bara blir intressant och lärorikt. Min jobbcoach som jag blivit tilldelad ska hjälpa mig och peppa mig mer till att söka jobb och vara mer aktiv, vilket jag tycker är bra. Var nervig innan mötet, men allt gick bra. Haha.. Jag förstår verkligen inte varför jag ska gå runt och oroa mig jämt (har blivit bättre, men oron finns alltid runt hörnet). Efter mötet gick jag lite på stan, men fick typ lite ångest så ville bara åka hem... Men innan jag beslutade mig för att ta bussen tänkte jag: "Äh.. skärp dig nu, Victoria.. Sök ett jobb åtminstone innan du drar... Gud är med, vem kan va emot dig?" haha, and so I did. Och jag minns verkligen att jag bara brottades med mig själv innan på vägen dit och bara: Gud, om jag gör detta... snälla bär mig igenom det... Styrk mig... Show me that FAITH is bigger than fear" och sen när jag tog modet till fånga och väl frågar om jobb, så får jag svaret: "ja, vi tänker anställa lite nytt folk.. så om du har ett CV tar jag gärna emot det." Och gissa om det gav mig hopp? Jag bara: "TACK JESUS för att du svarar mina böner och bär mig!! You are sooooo GOOOOD" och gissa vem som gick på bussen med ett glatt humör? Yes, meeee! Inte nog med det. Väl hemma när mamma kommer hem berättar hon mig att de är beroende av någon vikarie på förskolan där jag bor och att en lärare (som jobbat där och som jag även haft som fritidsfröken) har frågat efter mig, vad jag gör just nu osv. och om jag skulle kunna tänka mig att kanske vikariera? Blev jag glad då tror ni?????! Haha, snacka om! Visserligen har ingen lovat mig något jobb, men alltså detta är i alla fall positiva händelser för mig. Hoppet i mig växer och jag bara känner att Gud är med. He watches over me, I feel it! He never leaves. Även om vi ibland känner oss så sjukt ensamma och helt övergivna (tro mig; jag har känt så så sjuuuuukt många gånger) så är det ALDRIG han som lämnar... Det är vi som drar oss ifrån av olika anledningar. Men Gud är alltid där och Han väntar bara på oss att komma springades emot honom. He's standing there with open arms. <3
Nu när jag är hemma igen saknar jag givetvis allihop men jag blickar framåt och känner mig ändå pepp på att vara här en stund nu. Göteborg kommer, men inte riktigt än. Idag satte saker och ting igång nämligen. Jag var på introduktionsmöte angående jobbcoaching, vilket jag ska ta del av inom en snar framtid, vilket jag tycker bara blir intressant och lärorikt. Min jobbcoach som jag blivit tilldelad ska hjälpa mig och peppa mig mer till att söka jobb och vara mer aktiv, vilket jag tycker är bra. Var nervig innan mötet, men allt gick bra. Haha.. Jag förstår verkligen inte varför jag ska gå runt och oroa mig jämt (har blivit bättre, men oron finns alltid runt hörnet). Efter mötet gick jag lite på stan, men fick typ lite ångest så ville bara åka hem... Men innan jag beslutade mig för att ta bussen tänkte jag: "Äh.. skärp dig nu, Victoria.. Sök ett jobb åtminstone innan du drar... Gud är med, vem kan va emot dig?" haha, and so I did. Och jag minns verkligen att jag bara brottades med mig själv innan på vägen dit och bara: Gud, om jag gör detta... snälla bär mig igenom det... Styrk mig... Show me that FAITH is bigger than fear" och sen när jag tog modet till fånga och väl frågar om jobb, så får jag svaret: "ja, vi tänker anställa lite nytt folk.. så om du har ett CV tar jag gärna emot det." Och gissa om det gav mig hopp? Jag bara: "TACK JESUS för att du svarar mina böner och bär mig!! You are sooooo GOOOOD" och gissa vem som gick på bussen med ett glatt humör? Yes, meeee! Inte nog med det. Väl hemma när mamma kommer hem berättar hon mig att de är beroende av någon vikarie på förskolan där jag bor och att en lärare (som jobbat där och som jag även haft som fritidsfröken) har frågat efter mig, vad jag gör just nu osv. och om jag skulle kunna tänka mig att kanske vikariera? Blev jag glad då tror ni?????! Haha, snacka om! Visserligen har ingen lovat mig något jobb, men alltså detta är i alla fall positiva händelser för mig. Hoppet i mig växer och jag bara känner att Gud är med. He watches over me, I feel it! He never leaves. Även om vi ibland känner oss så sjukt ensamma och helt övergivna (tro mig; jag har känt så så sjuuuuukt många gånger) så är det ALDRIG han som lämnar... Det är vi som drar oss ifrån av olika anledningar. Men Gud är alltid där och Han väntar bara på oss att komma springades emot honom. He's standing there with open arms. <3
Kommentarer
Trackback
