victorygirl

Ibland är det så nice att lyssna på Coldplay alltså (eller i för sig är det alltid nice), men i vissa stunder passar de in bättre på ett sätt... Det är då som de verkligen livar upp tillvaron och det är ju sånt musik är till för enligt mig. Music is awesome. Musik gör skillnad, musiken berör, den ger hopp och glädje, men kan likaså föra med sig sorg och ilska. När jag känner mig känslosam brukar jag sätta mig ned vid spotify, sätta på en av favoritlåtarna och känna av mig (om ni fattar vad jag menar? Bli av med alla jobbiga/helt fantastiska känslor liksom). När jag saknar någon brukar jag sätta på en låt som påminner mig om den personen, om alla fantastiska stunder man haft tillsammans, alla minnen liksom. När jag saknar Mathilda lyssnar jag på The Killers (självklart!! Det är vi.) Oftast lyssnar jag på Romeo and Juliet. Vacker låt. Vacker och fin är vår vänskap. 

Ärligt talat vet jag inte hur jag skulle klara mig utan Mathilda. Jag har känt henne sedan jag var 15, sen lägret 2008, i 3 1/2 år. Och jag kan säga att jag har förvandlats så oerhört mycket som människa under dessa år. Jag var så osäker och tvivelaktig förut... Det fanns ingen självtillit inom mig. När jag tittade mig i spegeln stod jag där bara med ett frågetecken över huvudet; "vem var hon egentligen? Hon som tittade tillbaka på mig? Min spegelbild?"
Men när jag träffade Mathilda förändrades det där, hon lyckades på något finurligt sätt samla ihop mina bra sidor, mina fina sidor så att jag kunde se dem. Hon öppnade ögonen på mig så att jag lärde mig att se vem jag var, och jag är så tacksam för det!!

Mathilda och jag när vi träffas har det jättekul. Jämt! Vi kan skratta (mycket!!!) och flumma omkring (ännu mer!!!!) och vara riktigt barnsliga. Men vi kan också prata om saker, viktiga saker. Vi kan prata om allt, vi har samma värderingar och lyssnar noga på vad var och en har att säga. Vi stöttar varandra! Men en sak som är lite ironisk är att vi är så olika till sättet att vara och se ut. Mathilda är verkligen min superhjälte. Hon är cool och tuff medans jag är mesig och stereotypt tjejig. Mathilda färgar håret hela tiden från blondt-brunt-svart-rött medan jag har haft samma hårfärg ända sedan jag föddes. Klädstilen skiljer sig enormt. Mathilda älskar svart och döskallar (skämt åsido), men klär sig också i färgglada tröjor/skjortor... (tänk er lite indiestil) Jag tycker också om skjortor men i andra färger åt det pastellfärgade hållet och blusar are something I love. Mathilda tycker att det är häftigt med sånt jag inte alls tycker om - typ tatueringar och piercingar/utöjningar... (tänk er mig i tatuering och piercning liksom... njaaaa vaa.. inte riktigt jag...) Haha.