.

Stop. Säg inte ett knyst. Jag vill inte höra dina skavande och förtryckande ord. Jag tänker inte lyssna mer på dig, förstår du? Från och med nu är det du som ska lyssna på mig. 
Tonen var dominant och fick rösten att tystna och varenda tanke att tona bort. Den här gången skulle bli den sista. Fy vad skönt att inte säga emot igen, fy vad skönt att höra frihetens basun ljuda på insidan. Fy vad skönt, fy vad skönt, åh så skönt. 
Tiden gjorde väl mig galen, antar det. Vad var det egentligen som hände på vägen till...? Det var inte meningen. Det var slumpen. Jag var i ett otroligt förvirrat tillstånd... Jag visste inte riktigt var jag gick, benen arbetade och hjärnan bara la av. Jag la med av. Men efter bara en sekund blev jag hel, helare än någonsin. 
Hel av att titta in i ditt ljus.. 
Åh.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0