victorygirl

Jag hann inte med. Emma bara ryckte tag i min arm och plötsligt flög vi. Vi flög över vattnet. Det luktade salt och jag kunde nästan föreställa mig hur kallt det skulle vara, också hur uppfriskande. Därför gjorde det ingenting. Vi flög ju just nu och såg solnedgången bortom horisonten. Den var vacker. Så där vacker att man fick ont i magen. Det pirrade. Jag tror att det pirrade i Emmas mage också, hon höll ju så hårt om min hand. Ögonen var uppspärrade och hon överröstade måsarnas skrik med sitt. Jag skrek med. Att skrika är det bästa som finns, att bara få skrika ut glädjen. Speciellt när man flyger.